m.renkel

Att älska någon annan eller bli älskad av någon är något mycket speciellt!
Att erkänna sina känslor för någon är att frivilligt lägga sitt hjärta i någon annans händer, att frivilligt ge dem makten att kunna ta hand om det, vårda det och besvara dess känslor...eller...att släppa det i marken, trampa på det, smutskasta känslorna och fullkomligt krossa det.
Trots det senare alternativet som så många dagligen råkar ut för så väljer desto fler vaje dag att lägga sina hjärtan och känslor i någon annans händer. Vad är det egentligen som driver människan att göra detta?Varför blir vi inte för rädda för att råka ut för samma sak igen att vi stänger in oss? Vad är det som inom oss gör att vi kan lita på andra igen? Hur vet man vem man kan överlämna all denna makten?

Jag antar att det som driver oss är att någon en dag ska våga göra samma sak för än själv. Ge den gåvan som antagligen är en av de finaste vi människor kan ge...kärleken och tilliten till någon annan.
Att en dag få vårda om någon annans hjärta i sina händer och få besvara känslor som genuint växer tillsammans.
Jag tror vi alla måste inse hur dyrbar denna gåva ,som många av oss äger, är! Lära oss att ta bättre hand om den och lära oss att inte släppa det i marken eller i förbifarten i våran självupptagna vardag råka trampa på den. Lära oss att visa hur tacksamma vi är, att ha fått den gåvan!

En av världens vackraste kvinnor enligt min mening. Hon ser ut som lyxen personifierad, nöjd, vacker m.m.....men det försåts...utan gud!

Du vaknar med ett leende på läpparna, med sång i munnen och pefekt morgon frisyr. Tar ett djupt andetag och skuttar glatt upp ur sängen för att möta ytterligare en underbar dag. Stormar fram till din garderob som är fylld av nya, fräscha kläder som passar ditt humör just idag!
ELLER INTE!
Du vaknar på morgonen, försöker öppna ögonen drar täcket runt dig ordentligt igen för att verkligen känna hur värmen omsluter än i det kalla rummet. Inser tjugo minuter senare då väckarklockan ringer igen att man måste gå upp och släpa sig fram till garderoben för att hitta något att sätta på sig.
Man stirrar blint in bland kläderna som man tittar på var eviga morgon och känner hur inspirationen har flytt många mil bort.
Trots detta tycks man alltid klara sigi genom dagarna ialla fall...Vissa dagar mer snygg än andra och andra dagar mer bekväm än andra. Kommer man någonsin ha inspiration för varje dag elelr måste man abra ta sig igenom dessa dagar utan att bry sig....jag tror nog det faktiskt!
Så till er som är trötta på er garderob...gör något åt det! Sy, shoppa, kombinera på olika sätt och BLI NÖJD MED DIG SJÄLV!!!!!

Så här såg det ut på kvällen då det var dags för att runda av dagens ledighet på min födelsdag i gränna! En fin avslutning!

Vad ska man säga...tre snygga brudar i jeans! Bättre kan det väl knappt bli!=)

Tänk att dte rä så viktigt för männsikan att inte bli bortglömd....för blir man bortglömd så finns det ju en risk att man försvinner tillslut..eller?
 Iafa...oavsett om det är viktigt eller inte så kännd ejag mig mycket ihågkommen på min födelsedag i onsdags....det var mycket trevligt!
Jag insåg nog hur mycket ett litet sms kan göra och vad ett samtal som visar på att man tänker på än gör för hjärtat! Så jag vill passa på att tacka alla som bidrog till att jag på min födelsedag kännde mig mycket ihågkommen och uppskattad!!!

Av din rådgivning är jag beroende.
Av din kärlek är jag beroende.
Av din trygghet är jag beroende.
Av din läkedom är jag beroende.
Av din glädje är jag beroende.
Av din vishet är jag beroende.
Av din försörjning är jag beroende.
Av din styrka är jag beroende.
Av dig är jag beroende.
Ja, av dig är jag beroende Gud!

Mänskligheten idag strävar mer och mer fter att klar sig själv, vara självständig på alla sätt, ta sig igenom svårigheter själv. Jag är övertygad att om vi bara erkänner vårt beroende så är vi genast starkare, genast tryggare och genast mer glada.
Frågan är vad du erkänenr ditt beroende till!? Är det Gud eller är det någon eller något annat?
Finns det någon annan än gud som samtidigt och övertygand ekan få dig att känna allt detta?

Ja kära vänner...jag vaknade i morse till väckarklockan som stilla började utbringa väl igenkännda morgontoner....för en kort sekund tänker man "Nu ska jag gå upp direkt", men sekunden efter välller tröttheten över än och man råkar stänga ögonen igen...men bara för en kort stund;)
En halvtimme senare vaknar man till liv igen och inser att man inte klarade att vara duktig den här morgonen heller!
Med trötta och frusna steg drar man sig ut från rummet in till soffan för att läsa lite bibel och be...."Gud förlåt mig min trötthet"...
Ett antal telefonsamtal (med pastorer) senare, uppackande av packning, matlagning och diskning så beslutar Madeléne och Lina sig för att vi ska åka på ungdomsmötet i Gilead...vilket skulle bli början på en underbar spårvagnsfärd...då på ett antal spårvagnar!
Vi går ner till hållplatsen här hemma...oj vilket flyt, den dyker upp sekunden efter att vi kommit...åker in till stan och hoppar av vid nordstan. Promenerar bort till centralstationen för att ta spårvagnen till kyrkan...men vänta, vilken spårvagn var det nu du tog förra gången Madeléne?
Nummer sju kommer inrullande...jomen visst var det sjuan...jo det var det helt klart....vadå annars kan vi ju bara vända...
Vi lämnar centrum och hamnar mer och mer avsiden...orden "det här känns helt galet" kommer ur min mun upprepade gånger. Vi kliver efter en stund av och beslutar oss för att åka tillbaka och byta spårvagn...flyt igen...vi hinner precis över till andra sidan så kommer spårvagnen tillbaka.
Vi hoppar på komme rfram till att vi ska hoppa av på Redbergsplatsen...En trevlig och full narkoman kommer ombord och tycker att det är ju jätte trevligt att prata med lilla Madelén som fixat sig fin till ungdomsmötet...vilket leder till att någonstans mellan uttrycket för att jag var väldigt fin och att ahn hade åkt ut och in i fängelset 38 gånger så missar vi våran hållplats och blir tvungen att byta spårvagn igen...åka tillbaka två hållplatser och sedan gå till kyrkan för att upptäcka att det inte var något ungdomsmöte utan en liten samtalsgrupp som satt samlade i cafeterian som för övrigt sitter ihop med entrén.
Ja, sorgligt nog blev det inget möte utan vi får pinsamt och skrattretande nog gå tillbaka till spårvagnarna för att åka tillbaka in till stan....ta en glass på Mc Donalds...ställa sig på hållplatsen för att vänta på att spårvagnen hem skulle komma.
Självklart kommer Madeléne på att det går ju åka tian hem till oss och eftersom den kom före femman så tog vi ju givetvis den...vilket ledde till att tio minuter senare står vi på ytterligare en hållplats för att för sista gången denna dag byta spårvagn.
En mycket underlig och minnesrik kväll blevd et i alla fall garanterat...och enligt den fulle narkomanen så ser jag tydligen väldigt svensk ut! Kan ju vara bra att veta!